Hur är det med mej då? Jo, det är bra! Jag känner mig lugn, har en ro i kroppen som jag inte haft på ett tag. För er som missat det så fick Brus somna in i torsdags. Hans öga hade blivit mycket mycket sämre den senaste tiden. Bara sedan jag bokade tiden hos veterinären så gick det snabbt utför. Han såg ca 40 cm framför näsan, resten var ett enda stort blurr. Han var som en bomb att promenera med...man visste aldrig när han skulle explodera. Eller vad som skulle utlösa explosionen heller. Spelade ingen roll om det var levande eller döda ting längre. De sista veckorna så blev vädret bättre ute, solen sken och det var varmt och skönt. Men vi satt inomhus. Brus har alltid varit störd av solljuset och ögonen har mått dåligt under sommarhalvåret. I år var det värre. Eftersom han redan var sjuk, så var han kanske extra känslig. Men solljuset gjorde att hans öga rann ännu mer, mest troligt gjorde även ögondropparna att det gjorde direkt ont i ögat. Den sista veckan bar han sig lustigt åt, flämtade mycket och knep med ögat. Jag tror faktiskt att han hade ont.
Näst sista dagen innan han skulle somna in var den absolut värsta. Tårarna rann så fort jag tittade på honom och jag undrade hur jag skulle klara av att vara med när de tog bort honom. Men när jag vaknade i torsdags morse så kände jag mig lugn. Valde att göra dagen så vanlig som möjligt, för att det inte skulle bli en massa konstigt för Brus. Så jag knatade iväg till frissan 2 timmar på förmiddagen. Vi satt mest inomhus eftersom det var så fint väder. Men vi gjorde som vanligt. Pappa kom och hämtade Iriz en stund innan jag skulle iväg med Brus. Då blev det så klart jobbigt, när han skulle säga hejdå till Brus. Men det blev inget intensivt kelande....inte då, Brus va som vanligt nämligen "Släpp mej...jag vill inte kramas" Morrade och var allmänt irriterad för att alla ville gosa med honom.
Hämtade upp bästa Mia som var snäll och följde med mej så jag slapp åka själv (valde att inte ha med familjen, för min egen skull).
Fixade pappersarbetet först och sen fick vi gå in bakvägen med Brus. Vi kom in i rummet som de gjort i ordning med en stor, skön bädd med en mjuk filt, tända ljus och lugnt och skönt. Hade massor med köttbullar med mig. Mammas hemmagjorda, Brus favvisar! Som han käkade. Han fick en lugnande spruta under tiden han käkade köttbullar och sen fick vi en lugn stund. Veterinären, Kristine, kom in och gav mej en kram och sa att jag tagit rätt beslut. Det var samma veterinär som haft hand om honom hela tiden, så hon visste precis varför jag tagit beslutet. Tog lång tid innan den lugnande sprutan började verka och Brus gjorde sitt allra bästa för att kämpa emot den. Han hade ju full fokus på köttbullarna och hade inte tid att vara trött ju. Djursjukvårdaren lånade med honom ut ur rummet en kort stund för att sätta kanylen i bakbenet och kom sedan tillbaka med honom. Vi fick ytterligare en lugn stund med honom där han käkade upp köttbullarna. snälla djursjukvårdaren kom med fler köttbullar när mina tog slut. Vi gosade och försökte få honom att lägga sig i bädden då benen var aningen vingliga. När Kristine kom in med sprutorna så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Som jag grät... Brus låg i bädden och skulle tvunget kolla vad Kristine skulle göra där bakom rumpan på honom. Så han fick ligga i mitt knä och gosa....med benen i vädret blev han kliad på magen under tiden som Kristine satte de sista sprutorna.
Han somnade in mätt och nöjd i mitt knä! Min älskade lille vovve! Som jag saknar honom, varje dag, hela tiden och nu sprutar tårarna på mej igen!
Jag känner ro! Jag känner ett lugn inom mej, för han slipper ha ont mer. Han har det så mycket bättre där han är nu! I agilityhimlen....där han kan göra allt det han inte kunde på slutet! Han har det bra där och jag känner ro!
Den här underbara bilden finns nu upptryckt på en canvastavla. Den har fått en tillfällig plats i hallen och där får den hänga tills jag hittar den perfekta platsen. Så han är med mig varje dag!
Iriz tar det ganska bra. Jag upplever henne som lite vilsen när hon är hemma. I måndags kikade hon i sovrummet efter honom när vi kom hem från Jennica (där är hon om dagarna för tillfället, under tiden jag jobbar). Idag så stod hon i hallen och vädrade....men hon kände ingen lukt av honom och gav liksom upp på nåt sätt. Hon är sitt vanliga, glada jag när hon är hos Jennica och är tryggare där nu än hon varit innan. Så det är jätteskönt.
Hon är lugnare med maten. Är inte supersugen på att äta frukost ensam, men hon äter det mesta. Så just nu får hon den lilla portionen på morgonen och den stora på eftermiddagen. På så sätt får hon i sig det mesta.
Idag har vi lekt lite här hemma med och det är hon pigg på. Lite kasta musen, lite Nina Ottosson spel och så lite trix. Imorgon ska vi åka upp på klubben en sväng. Förhoppningsvis lite agility, men framför allt ska vi kasta boll! Det var så längesen och hon behöver verkligen får rejsa av sig lite. Sen ska hon få vara hos Åsa när jag jobbar. Så då får hon leka med Embla och gosa med Åsa! Hon kommer att vara så himla nöjd när hon kommer hem.
Så, då har jag nog skrivit mitt livs längsta inlägg. Jag har velat skriva det i många dagar, men jag har inte orkat liksom. Idag så kände jag att nu är det dags....
Tårarna trillar fortfarande, men det gör inget! Det är goda minnen jag har med mig av min älskade hund! Han var underbar på alla sätt och vis, trots sina små egenheter!!
Jag har älskade Iriz kvar här hemma och vi tar oss igenom det här tillsammans. Vi behöver bara landa lite, lära oss leva bara vi två! Men det kommer att gå bra....vi kommer att klara oss alldeles utmärkt!!
Tack till alla vänner som ställt upp och lyssnat, till Mia som lyssnat, tröstat och kommit med goda råd, till alla förstående arbetskamrater! Och stort tack till familjen som förmodligen gråter mer över det här än vad jag gör, men som har stöttat mig i mitt beslut hela tiden!
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar