De 3 dagarna med utbildning i Lerum var helt underbara. Så roligt vi haft och så mycket vi har lärt oss! Ser så mycket fram emot att få åka iväg på nästa modul......synd bara att den är 10 veckor bort! Men, det är en del arbete att göra fram till dess. Det ska jag se till att fixa. Sen ska det ju bli träff med Hasse och Christian innan dess med. Förhoppningsvis mer än en gång. Vi ska försöka hjälpas åt med hemuppgiften och sen försöka suga i oss allt vi kan från varandras FA, förhoppningsvis kan vi ju få igenom det där med att vi vill träffa varandras FA för att kunna suga ut godbitarna av alla. Hoppas bara att Pernilla är snabb med att skicka ut materialet så att vi kan börja!
Förutom allt det bra i informationsväg fick jag med mig en sjuhelsikes förkylning hem. Tack för det Göteborg!!! Igår var helt hemskt, idag är det lite bättre. Hoppas att det är ännu bättre imorgon och att skiten är väck till på måndag!
På måndag ja, då är det första delen av Fackutbildningen i Åstorp. Så det blir en liten roadtrip då med. Spännande ska det bli det med. Handlar lite om det vi fick i Lerum med.
Det blev ju inget veterinärbesök för Brus i fredags. Veterinären var sjuk, så vi ska dit på tisdag morgon istället. Det känns i magen att det där besöket kommer närmare för varje dag. Inte alls skoj. Har inte nån bra känsla inför det där. Brus beter sig lite underligt emellanåt. Agilityn blir knepigare då han inte riktigt köper att jag är på hans blinda sida längre. Vippen vägrar han helt enkelt att ta om jag är på vänster sida. Det är svårare att styra honom i svängarna, åt båda hållen. Han tvekar in i den blå tunneln, vilket han aldrig gjort innan. Tycker inte alls om det. Förra veckan låg han och halvsov i ena änden av soffan, Iriz och jag låg i den andra änden. Rätt som det är så flyger han upp, fly förbannad, och måttar bett runt om sej. Precis som om nån hade petat på honom och skrämt honom. Men det var ingen som var i närheten av honom. Han ser otroligt dåligt när det är mörkt nu. Inne i lägenheten går han med större marginal till möblerna än innan. Ute kan han få för sig att han ser nåt och så blir han arg på det, fast att där inte är nåt. Att ha honom ihop med andra hundar blir svårare och svårare. Stackars Vix är den som får känna på Brus osäkerhet oftast....så ska de inte behöva vara. Det som känns jobbigast ändå är att det kladdar mer i hans öga. Det var så det började förra gången. Han har alltid haft lite klet, det blir liksom överskott från ögondropparna. Det blir lite i kanten och är brunt när det stelnat. Nu kladdar det hela dagarna, en del blir brunt som innan men en del är gulgrönt. Mornarna är värst, då är där som mest. I förrgår skulle jag tvätta av honom och då skrek han. Vet inte om det är för att det gör ont i ögat eller om jag var för hårdhänt. Men det känns inte bra i alla fall. Har diskuterat detta med familjen i 3 veckor, sen jag bokade tiden, och det är bara jättejobbigt. Får ont i magen bara jag tänker på det. Jag tror att han ser sämre och reagerar med osäkerhet. I Brus fall innebär det tyvärr att han blir aggressiv. Därav beslutet att inte låta honom leva blind (det tog jag för över ett år sedan), han skulle inte klara det livet på ett bra sätt. Han skulle inte trivas.
Jag kan få 2 besked på tisdag. Antingen är läget oförändrat och hans förändringar beror på något annat. Eller så har det blivit sämre. Linsen har kanske lossnat mer, trycket har ökat och han ser sämre helt enkelt. Jaha, vad gör man då? Är det oförändrat så är ingen gladare än jag!! Har det blivit sämre, då får han nog somna in. Han ska inte behöva gå runt och ha det som nu. Han ska inte behöva vara osäker och göra utfall mot allt hela tiden, han ska inte behöva känna att han måste försvara sej! Det är skittufft att sitta här och tänka så, det tar emot att skriva det! Men jag vet att jag måste ta det beslutet. För tänk om jag väntar, å tänk om jag väntar för länge...... Tänk om jag väntar så länge att linsen lossnar, då kommer han få lika ont som sist, han kommer att lida utan att visa det. Så ska det inte sluta! Han ska inte behöva få ont, han ska inte lida! Men visst är jag kluven, det ska jag inte sticka under stol med. Jag är skiträdd att jag tar fel beslut. Det är inte läge att vara egoistisk.....men det är inte lätt. Men jag törs inte förvänta mig att allt ska vara som innan, jag törs inte! Om jag ställer in mig på att det har blivit sämre, så kan det bara bli bättre. Eller nej, det stämmer inte heller. Om jag intalar mig att det blivit sämre och får besked om att det är så, då kommer det fortfarande att bli värre, för då måste jag säga hej då till min älskade Brus. Hur kommer då livet att bli utan honom? Jag vill inte tänka den tanken, men jag kan inte låta bli. Han har funnits hos mej i snart 6 år....det var ju meningen att det skulle bli minst dubbelt så många..... Antar att livet aldrig blir som man tänkt sej.
Tårarna sprutar på mej nu när jag sitter och skriver detta. Men trots all sorg i detta så känner jag nån stans långt, långt inne att det är rätt beslut. För Brus skull måste jag ta det, så får jag gå i tusen bitar ett tag. Det kommer ta tid, men jag läker! Och jag har Iriz, tack och lov har jag Iriz!
Usch, det blev ett dystert inlägg. Det var inte alls meningen. Men, det är jobbigt och jag vill helst inte tänka på det. Men det går liksom inte att låta bli. Nu ska jag ta mina rödgråtna ögon och bädda ner mig i sängen. Förhoppningsvis känner jag mig lite bättre till mods imorgon bitti!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar