Ja, nu mår man lite bättre. Men det blir till å stanna hemma imorgon med för säkerhets skull. Vill inte smitta ner nån på jobb liksom.
Gräsligheterna började tisdag morgon och utvecklades till något av det värsta jag varit med om på länge. Trodde först att det var matförgiftning, men min "privata" ambulanssjukvårdare gissar på vinterkräksjukan. Fy fan säger jag bara. Igår levde jag på vatten och blåbärssoppa, ja å lite, lite a-fil på kvällen. Idag har det varit ungefär samma. Mår bättre nu, men en dag till hemma blir nog bra.
Idag var det återigen dags för ett veterinärbesök för Brus. Den här gången till ögonspecialist Ida Möller. Beskeden vi fick var väl ganska väntade, men ändå jobbiga att höra. Precis som Kristine sa förra veckan så kan man se en del av glaskroppen när man kikar in igenom pupillen. Hon vågade inte säga mycket då, men Ida kunde säga mer. När glaskroppen syns innebär det att linsen lossnat och flyttat på sig. De goda nyheterna var att han mest troligt inte har ont av det och risken att linsen trillar fram (som den gjorde på andra ögat) är i stort sett obefintlig. Trycket var också bra. Sedan testade hon synen på honom. På nära håll så testar hon blinkreflexen genom att med öppen hand "slå" mot ögat. Detta reagerar han fint på. Nästa test hon gör är att släppa en bomullstuss ca 45-50 som från honom. Den såg han finfint för ett år sedan, idag ser han den inte alls! Det är alltså inte särskilt konstigt att han har svårt för agilityn och är arg på allt man möter utomhus. Man kan ju tänka sig hur det är att bara se 30-40 cm framför näsan, man blir ju "påhoppad" och överraskad av allt hela tiden.
Men som Ida säger så har han mest troligt inte ont av det. Det man får kolla på då är hans livskvalité. Hur kul är det att inte kunna köra agilityn mer? Hur kul blir det när man inte kan vara med andra hundar längre, utan bara går och försvarar sig mot dom hela tiden? Hur blir livet då, när man inte längre kan följa med överallt? Det är inget liv att leva tycker jag. Brus är en så aktiv hund och han behöver få träna för att må bra och kan han inte det, då blir det inte roligt.
Beslutet som jag så länge vetat om att jag måste ta, det är taget! Han kommer att få somna in innan han blir ännu sämre. Frågan nu är bara hur lång tid han får. Veckor? Månader? Det är så sjukt svårt eftersom han fortfarande är pigg i övrigt. Men jag måste fatta beslutet och det är bara jag som kan göra det. Får nog sätta mig ner i helgen med hela familjen och prata igenom det hela. Kanske ta ett snack med Mia igen. Innerst inne vet jag att det är rätt beslut att ta, men det gör inte saken lättare!
Ja, det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Inte gör det saken bättre att man är sjuk heller....man har så mycket tid att fundera på då! Men, men, det är bara att göra det bästa av situationen antar jag!
Nu ska jag nog käka lite fil igen, börjar bli hungrig. Förhoppningsvis så är jag piggare imorgon så att jag kan diska lite. Börjar bli ont om glas och tallrikar i skåpet nu. Inte första prio när man är kass att fixa det....men nu börjar det bli kris!
Nä, fil var det ja, sen ska jag se om jag kan hitta nåt skoj att se på tv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar